När stratan kom till Byn
Brödrapar från
Vängsbo
Eftersom det skrivits en hel del om ungdoms-
och musiklivet här i Edsbyn på sistone tänkte jag det skulle vara roligt att
försöka göra en tillbakablick (efter 50 år) och berätta hur det började
och i viss mån gick till. Jag är ingen nostalgiker direkt, men ska försöka
ändå.
Vi är två brödrapar från Vängsbo. Folke och Mats Helmersson, Eric och Åke
Eriksson som från barnsben lekt och rumlat ihop. Folke och jag är två år äldre
så vi mognade nog lite tidigare än våra småbröder, trodde vi, tills vi kom
upp i 16-17-årsåldern då var de ikapp. Vi bytte och delade fjällor som man
byter strumpor ungefär. Nä, skämt åsido, vi hade väldans roligt ska ni
veta. Musikintresset hade vi allihop. Kan bero på att vi hade musikaliska fäder.
Folke och Mats far Helmer (Oljons) Jonsson var dåtidens trubadur kan man säga.
Han skrev underfundiga och lyriska texter som han sjöng med känsla och kompade
sig själv på cittra. Undrar hur många 50-åringar som fick äran att uppleva
det?
Åkes och min far ”Nymans” Lars Olov Eriksson hade anor från ”Östarna”,
en känd musikalisk släkt. Han spelade fiol, dragspel och gitarr, om inte på
proffsnivå så ändå, spelglädjen fanns där.
Så tillbaka till oss tonåringar.
Folke och jag var rena Leran och Långhalmen. Åkte på samma moped upp till
Byn, lämnade den vid Valter Frids livs på Barnängen. Tog av oss ytterkläderna,
det kunde vara 20 minus ibland. Kammade genom Brylkrämsfrisyren, som kunde vara
nästan hopfrusen. Det var inte hjälmtvång på den tiden. Sen var det att
knata in på Byn och spana på brudar, ta en fika på Café Centrum, sen
tillbaks till moppen som stod där frusen och dan. Hände att vi pinkade på förgasaren
för att få den att starta. Nöden har ju ingen lag.
Radio
Luxemburg och King Creole
Så kom 18-årsdagen. Vi tog körkort för bil (samtidigt så klart). Folke
skaffade sig en ”Folka” kul va? En svart sådan, med radio till och
med. I den raggade vi genom Byn, och försökte ratta in radio Luxemburg, vilket
inte var det lättaste. Det spraka och knastra för det mesta. Nåväl det
funkade ibland och vi fick höra Elvis med King Creole. Då glömde vi nästan
bort ”fjällorna” där bak. Sjöng med och försökte höra
elgitarren i kompet. Det var nog den vi var mest ”impad” av. Folke
hade förmågan att gå ner i baston och upp i oktav i refrängen, vilket inte
jag klarade, det var det där gitarrsoundet i bakgrunden som gjorde att vi
skaffade varsin elgitarr. Hagström ”planka” på avbetalning. 25 kr i
månaden (om jag minns rätt), hos Yngve Forslund, Edsbyns musikhandlare på den
tiden. En genomsnäll person som kanske tyckte mer om dragspel än ”elplankor”,
men han ställde upp till 100 % på oss ungdomar. Frid vare över hans minne.
Vi lärde oss några låtar.
Folke spelade sologitarr, jag ”kompade”. Hörde på radio Luxemburg ett gäng
från England, Shadows sen var det liksom kört. Vi måste ju ha bas och
trummor med! Lämpligast var ju att ta med ”småbröderna”.
Mats fick ta mig dalen skaffa ett trumset och Åke snickrade ihop en basgitarr
själv på Edsbyverken. Ett riktigt monster om jag minns rätt. Vi öva och träna
ömsom hos Vikapellas, ibland här i Järnbergs. Det började låta rätt
skapligt. Föräldrarna kastade då inte ut oss i alla fall. Vi var ju inte i
klass med våra idoler Shadows och Spotnicks. Det är ingen än i
dag enligt min mening.
Strangers
- Edsbyns första band
En kväll när vi satt hos Vikapellas och övade fick vi påhälsning av en
kille från Lillbo, Edsbyn. Arne Harryson. Han hade gitarren med och hakade på.
Det visade sig att han var ett snäpp över vår förmåga, så vi blev nog rätt
“impade”. Han blev med i gänget. Strangers
tror jag vi hade som artistnamn. Det var viktigt att ha ett sådant. Vi spelade
ihop några gånger bl.a. på “Fritan”
Edsbyns ungdomsgård på den tiden.
Så kom en kille till med i
bilden, Billy Lind, Freluga. Hur, när och var har jag tyvärr inget minne av
och tänker inte forska i det heller. Skriver detta enbart från min minnesbild.
Det visar sig att Billy är en mycket driven trummis så där stod vi med två
sologitarrister, två trummisar plus en lite yngre intresserad kompgitarrist,
Rolf Östergårds, närmsta granne till Mats och Folke för övrigt.
Vad är då naturligare än att då bilda två gäng av det hela? Det föll sig
så att Arne, Billy, Åke och jag blev ett gäng, Black
Jacks. Folke, Mats, Rolf och Yngve (från Arbrå) ett gäng, Trembling
Strings.
Summan av kardemumman blev väldigt
bra enligt min mening. Lite rivalitet kanske, men inte värre än att vi var
goda kompisar. Så höjde vi oss ett snäpp musikaliskt också tror jag på
grund av det (rivaliteten menar jag).
Arbrå fick en fin ungdoms- och musikkultur genom Trembling Strings.
Edsbyn genom Black Jacks. Nämnas bör att båda banden turades att spela
för våra härliga dansanta fans. Utan dem hade vi nog inte stått och “dängt”
på de där “plankorna” skulle jag tro. Kram på er!
Nu har vi kommit fram
till: ”När stratan kom till Byn”. Blir nog lite
nostalgi över det hela, men det får ni ärade läsare stå ut med.
Min första elgitarr var av märket Höffner, som inte stämde på banden,
dessutom ”skrällde” på banden enligt Yngve Forslund,
musikhandlaren jag nämnt tidigare. Jag fick den utbytt mot en Hagström
planka.
 |
Allt frid och fröjd.,
tills vi var på bio Folke, jag och ev. ”fjällorna”. Vilken
film! Young - Ones med Cliff Richard. Shadows
var ju med. Min stora idol Hank
B Marvin spelade på en Fender Stratocaster ”strata” som den
sedermera kallades. Den som inte vet hur en sån ser ut kan sluta läsa
nu.
Jag jobbade på
Edsbyverken då. Sågade ut en stratamodell ur en björkplanka tog hals
och mickar från Hagströmarn, fick till en hårdspelad, tung hybrid, men
den liknade en ”strata” i alla fall. ”Solaren” i gänget
Arne H spelade på en Höffner planka med svajarm. Vi hade blivit lite mer
etablerade faktiskt, spelade lite här och var för underbara ungdomar,
och snåla arrangörer. (Glöm det där dumma skämtet).
Nu var det dags för Arne att satsa på en ”strata” tyckte han.
Det tyckte vi med så klart. Yngve Forslund ställde upp som vanligt. Det
var ju inte bara att fixa fram en sådan, men han grejade det med. Jag
minns så väl hur Arne längtade efter den där stratan. Det tog tre månader
att få över den från Amerika. Det var storm på Atlanten och gud vet
allt. Så var den här då till slut. Där låg den i det exklusiva
sammetsfodrade fodralet. Rosa till färgen. Det var nog inte den färgen
Arne tänkt sig, men vadå, han hade ju Byns första ”strata”.
(Så vitt jag vet).
(Bilden från återföreningen 1983, Billy, Åke, Arne och så
artikelförfattaren Eric längst till höger)
|
Det blev ett lyft för hela
gänget på nåt vis. Åke fick till ett annat sound på basen. Billy skramlade
mindre på trummorna och jag skrotade den där hybriden och skaffade mig en, hör
och häpna Höffner planka med tre (3) mickar, svajarm som jag tyckte lät lika
bra som en Gibson.
Nu skall jag avsluta denna
tillbakablick med den gamla klyschan, allting har en ände, förutom ”körven”.
Banden löstes upp av olika skäl, så är det bara. Nya ungdomar växte upp,
nya band bildades. Kanske lite inspirerade av oss.
Eric, Åke, Arne och Billy var Black Jacks.
Folke, Mats, Rolf och Yngve
var Trembling Strings.
PS. Byns första ”strata”
hamnade av någon anledning i Långhed. Lackades om till svart (varför). Blev
stulen av någon som jag hoppas var ”strata”- älskare. Skulle vara väldigt
intressant att veta dess öde. Hoppas att det inte blev en sopcontainer i alla
fall. Den skulle i dagens läge troligen vara värd minst 35 000 spänn (i
originalskick).
Dråpliga
historier
Fortsätter min tillbakablick med några dråpliga och ibland lite pinsamma
situationer från spelningar och resor från tiden det begav sig. Börjar med en
rätt pinsam sådan, ett framträdande på ”Folkan” i Bollnäs. In på
scenen och pluggade in ”gurorna” och rev av guitarboogie.
Arnes sologitarr lät som två katter som slåss, någon klåfingrig person hade
varit på stämskruvarna på hans ”strata”. Vi i kompet dunkade på
som vanligt medan Arne stämde sin gitarr. Coolt av honom som vanligt. Men
pinsamt var det. Hoppas den som sabbade för oss fick en sju dj-la magsjuka på
natten sen.
En annan dråplig episod var
i Hudiksvall. Vi stod klara bakom ridån att dra igång när den gick upp. Det
var en sådan som gick nerifrån och upp nämligen. Av någon anledning lyckades
Åke med basen fastna med stämskruvarna i ridån när den gick upp. Han
lyckades dock krångla sig ur remmen på basen, annars hade väl han följt med
upp också. Publiken tjöt av skratt så klart. De kanske trodde det ingick i
showen. Va vet jag. Dråpligt var det i alla fall. Ridåhalaren fattade till
slut vad som hände, och sänkte ner den och basen igen. Härlig show.
En annan dråplig och även
lite drastisk grej inträffade långt uppe i Norrlandsskogarna. Vi kompade Finn
och Rock-Ragge på en två veckors turné. Vi åkte i en Ford Taunus
buss, Finn ville bums prova att köra den en bit. Om han hade ”styrlapp”
eller inte vet jag ej. Okej envis som han var fick han väl prova då. Det föll
sig inte bättre än att han fick en nysattack och körde ner i diket. Som tur
var blev det inte några värre skador på bussen, men där stod vi. En liten
bondgård längre fram blev vår lycka. Bonden spände hästen för bussen och
drog oss på vägen igen. Tack för det bonden Paavo. Efter denna episod körde
inte Finn den bussen mer, inte då vi var med i alla fall.
Det här utspelade sig också
långt uppe i lappmarken i ett litet samhälle vid namn Hakkas. Mycket
folk och rätt ”rumligt”. De kunde det här med att festa om de där
trevliga Hakkasborna. De var nog inte så dansanta och rock-frälsta kanske, men
roligt hade de. Vi körde ju som vanligt vårt race, med ömsom rock och någon
tryckare ibland. Då stegar en rätt ”rundfotad” kille fram till oss.
Han hade kniv i slidan förståss. Det var en vanlig syn i de trakterna. Han spänner
ögonen i oss och säger på sjungande finlandssvenska:
-Spela nåt gammalt!
Vi tittade lite halvskrämt på varann. Hur fixar vi det här då? Vi hade
ju inte gammeldans på repertoaren direkt. Jodå vi ändrade tempot på någon låt.
Till nåt vals och tangoliknande. Det gick nog hem för den här killen dansade,
eller dansade var väl och ta i kanske, förbi oss och spände ögonen igen och
sa:
-hellvitte, bra!
Allt frid och fröjd. Det gäller att vara flexibel sa vi sen. Puh...
För övrigt skrev jag min första
autograf på (obs)! utsidan av låret på en tjön lappjänta, ”å huva”.
En liknande incident skedde
när vi lirade på x-huset i Falun. Det var på en lite ”raggarinspirerad”
tillställning vill jag minnas. En kille kommer fram, tar upp en stilett (kniv)
ur fickan, klickar fram bladet och hugger fast den i scenkanten och säger väldigt
bestämt på dalmål:
-Spela Move-It!
Det var en av Cliff Richards första hits. Jag tror inte vi hade den på
repertoaren, men vi rev av den ändå. Vågade väl inte annat. Nåväl, killen
blev nöjd, stoppade tillbaka kniven i fickan, applåderade och ”lullade”
iväg. Det gick vägen den gången me´.
Det här får bli ett
axplock ur min minnesbild av episoder, skulle nog bli rätt tjatigt om jag drar
fler, för det finns det. Jag lovar. Nämnas bör lite om tiden i Tyskland också.
Det var en utmaning och en erfarenhet som jag för egen del inte vill vara utan.
Där fick man verkligen spela av sig så att säga. Sju (7) kvällar i veckan i
åtta (8) veckor på en hårdspelad gitarr. Gissa om fingertopparna blev rätt känslolösa.
Okej, fåfäng som man kanske är, skulle jag bums spela på min egenhändigt
tillverkade Fender-kopia, (hybriden). Efter det köpte jag mig en (äkta)
Höffner. Den har jag nämnt tidigare tror jag.
Ja, då hade vi väl sparkat
den mesta skiten ur klövarna och tyckte det var dags att lägga av och ägna
sig åt andra saker. Familjeliv bland annat.
Vill än en gång rikta ett
stort varmt tack till Jubilation-jazz-club,
alla underbara ungdomar, för att vi fick nöjet att roa och underhålla er.
Black Jacks, genom
Eric Ericson
Här ett reportage från Ljusnan
2 november 2010 med Eric Ericson och Arne Harrysson
Copyright (c) Eric Ericson 1 februari 2011, redigerad av
Follan
