Sweden Rock Festival i Sölvesborg 2003

Sweden Rock Festival i Sölvesborg 2003

Sweden Rock Festival slog i år rekord med 15 000 besökare per dag. Under tre dagar, den 6-8 juni, anordnades den tolfte festivalen med gamla och nya hårdrockgrupper. Det här var min femte festival och Richards andra. Det som först fick mig att åka de 75 milen till Blekinge var 1999 då Captain Beyond, Budgie, Deep Purple, Scorpions, MSG m. fl. skulle komma. Det kan tyckas långt att åka 75 mil men har man ett genuint musikintresse så blir detta årets höjdpunkt. Dessutom brukar jag alltid träffa på andra festivalveteraner från bygden som Ondahl, Pipen, Henke, Hult och Modd.

Årets festival började för vår del redan på fredagen den 6 juni med Bollnäs stolthet Tad Morose på Spendrups Stage kl. 22.45. Det var mycket publik, kanske 6 000 personer. Tad Morose är verkligen ett liveband som spelar melodiös metall och rör sig friskt på scen. På näst sista låten gjorde förutom sångaren Urban Breed, gästsångaren Chulle Rytkönen, en fin insats. Kvällen avslutades med Demon som gjorde en lugnare insats än Tad Morose.

Lördagen den 7 juni var Richard och jag först på presskonferens med Ian Andersson från Jethro Tull. Jag ställde frågan om Ian själv anser sig vara en komplett musiker som spelar begåvat? Detta uttalande har nämligen Ian Hunter från Mott the Hoople gjort. Ian Andersson svarade att publiken vill ha en enkel och begriplig musik. Han tycker att Jethro Tull gör en rak musik med själ i. Han har inga speciella svenska favoriter men däremot några finska grupper som väver in sin egen musiktradition med moderna rytmer.

Kl. 15.00 på lördagen var det dags för tung heavy metal från en av festivalens höjdpunkter, Budgie. Basisten Burke Shelley bildade bandet 1968 och första LP:n kom 1971. Publiken tryckte på där Richard och jag stod i första ledet. Budgie gjorde en mycket bra spelning med tunga riff i låtar som I Turned to Stone, Homicidal Suicidal och Napoleon Bonaparte. Jethro Tull kom därefter med bra låturval från 35 år på rockscenen. De spelade melodiöst, säkert och faktiskt med ett tungt sound. Ian Andersson hoppade omkring på scenen i en vit rock med flöjten vilt viftande i luften. Krokus som nu har återförenats var mångas favoriter.

Det här var Queensryche första framträdande i Sverige på åtta år. De är riktigt tunga med speciella melodislingor och har en sångare med potential, Geoff Tate. Motörhead röjer på scenen med frontmannen Lemmy Kilminster i spetsen. Motörheads konserter avslutas alltid med skrikande gitarrer på scen vilket får symbolisera deras attityd. Whitesnake avslutade lördagen på ett bra sätt. David Coverdale kan ju heller inte misslyckas med musiker som gitarristen Reb Beach från Dokken och basisten Marco Mendoza från Ted Nugent. Bästa låt var givetvis extranumret Still of the Night. Även kanadensiska powertrion Danko Jones var i fin form på Sweden Stage och fick bra publikkontakt genom just Danko Jones som verkligen kan snacka.

Söndagen den 8 juni var vi på plats kl. 15.00 för att se Brasilianska Sepultura som spelar speed & dome metal med snabba, dubbla baskaggar. Y&T som gjort 15 skivor sedan mitten av 1970-talet har nu återförenats med tre originalmedlemmar med Dave Meniketti i spetsen. De spelade överraskande bra rockmusik med 70-talsstuk. Y&T var även bäst och snällast vid de presskonferenser Richard och jag var på. Annars kunde Lemmy Kilminsters munläder jämföras med Dee Sniders när journalisterna ställde frågor. Ofta blev svaret "next question". Det återförenade Yes spelning var tam och liknade mest en konstnärlig installation men det är klart för de som gillade Yes för 30 år sedan var de säkert bra även denna dag.

Blind Guardian från Tyskland drog mycket publik, själv har jag inget speciellt förhållande till gruppen men de spelade som sig bör tysk metall. Istället valde jag Wishbone Ash på Sweden Stage med frontmannen Andy Powell. Wishbone Ash första klassiska skiva kom 1970. Smäktande, melodiösa och ibland tunga riff speglar deras musik. The King Will Come och Phoenix gjorde att många minnen väcktes till liv. Uriah Heep hade enormt drag redan från början med Easy Livin´. De spelade alla klassiker och tillfredställde fansen. Sedan må unga journalister från Aftonbladet skriva vad de vill, vadå " hopplöst förlegat". Anthrax överraskade på mig med sina tunga melodiösa låtbyten med bra tempo och inlevelse. Klart sevärt! Twisted Sister har återförenats efter 17 år och gjorde vad de kunde för att rocka loss som sista headliner på söndag natt. Regnet och trasslande mickar förstörde dock lite av konserten. Dee Snider var faktiskt bättre med sitt eget band för två år sedan på Sweden Rock Festival men det är klart, alla nostalgiker trivdes med I Wanna Rock och We´re Not Gonna Take It.

Det är kul med alla snälla hårdrockare vid Sweden Rock. När jag inte orkar lyfta upp Richard på mina axlar längre erbjuder sig alltid någon festivalbesökare att hjälpa till. Richard blev även intervjuad av Sweden Rock Magazine som kom ut med ett festivalnummer 22 juli. Jag träffade även på Hempo Hildén från Söderhamn som numer bor i Karlskrona. Naturligtvis träffade jag Hult och Henrik "Henke" Kvick. Det jag saknade mest var dock att inte få träffa min trummentor Ondahl, då det var så otroligt mycket folk i år. Men...vi ses säkert vid nästa års festival!!!