Bilder på Panik

Har Du en bild som inte vi har? Skriv till oss på info@atmosphereinrock.com vi vill gärna ha den med.

Panik eller Panic som dom också hette var mycket populära under 1980-talet. Bandet bestod bl. a. av  Erik Lindecrantz - trummor, Micke Broberg - bas, Lars Jonsson - gitarr, Göran Pärnils - keyboard och Anna-Lena Elfving - sång. 
Hela historian - se nedan!

En dekal med samlarvärde kan man tänka.

 

 

 

 

 

Panic - The true story by Micke Broberg

Panik gjorde uteslutande egna låtar, framförallt på svenska. Vi tränade hårt i början av 80-talet för att bli ett band att räkna med. Från början var det jag och Björn Lindskog som drog igång bandet. Vi körde en liten stund med Peter Hammarström på trummor. Jag lirade bas och Björn gitarr. Peter slutade innan vi riktigt kommit i gång och Lars ? från Bollnäs hoppade in på trummor. Ungefär samtidigt kom Erik Lindecrantz in på gitarr.

Både Björn och jag gjorde låtar som, Volkwagn, Tjejer kan inte våldta män, Tänk om jag var en fågel, Screem Oh Yeah och Vi väcker stan i natt. Låtarna var mycket omtyckta av publiken. Anna-Lena Elfving hoppade in på sång och Göran Pärnils på keyboard. Göran var väldigt bra på att klämma fram melodiösa slingor från synten och han hade ett stoneface som fick sångaren i Sparks att vara blek. Efter ett tag slutade Lars och vi fick med oss en mycket duktig trummis som kom från Finland och han landade tillfälligt i Alfta. Han hette Pasi Peltoma och han hade provspelat för Hanoi Rocks i Finland. Vi var nybörjare på den tiden och han var väl lite för bra för oss egentligen. Pasi flyttade hem till Finland och hans bror Petri Peltoma började spela med oss. Även Petri flyttade hem till Finland och vi stod utan trummis. Då kom Mikael Sigvardsson in i bilden och var med ett tag. Även han slutade och nu började vi likna Spinal Tap. Men då kom Lars Jonsson in i bilden, en duktig gitarrist från Freluga och vi hittade lösningen på problemet genom att sätta Erik Lindecrantz bakom trummorna. Björn slutade och vi var framme vid Panic!

Panic sjöng och gjorde låtar på engelska. Vi blev bättre med tiden och vi släppte en singel med låtarna Nobody Can Stop Love och Shadow On The Wall. Vi gjorde även en hel bunt med andra bra låtar. Vi var så nära som det går att komma ett skivkontrakt. Svenska Elektra var upp till vår replokal och vi hade nästan allt klart. Då gick Elektra i konkurs och några av oss tröttnade på att ständigt träna. Vi tränade minst tre dagar i veckan.

Anna-Lena och jag fortsatte. Jag plockade ihop några mycket duktiga musiker omkring oss. På trummor började Magnus "Balou" Olsson och på keyboard Anders "Welling" Westling och Johan Sigfridsson. På gitarr började en av traktens bästa gitarrister Andreas Lidberg och så toppade vi det hela med Nina Söderqvist på sång. Vi var nog ett av de första och enda banden i våra trakter som hade två keyboardkillar och två tjejer som sjöng. Vi döpte bandet till Earmail och vi arbetade hårt med att bli ett av de bästa banden i länet. Vi tog hjälp av Olle Olsson från Bollnäs som är en av de bästa sångarna och låtskrivarna som funnits i länet. Han hjälpte mig att skriva texter till några av mina låtar. Även de övriga medlemmarna i bandet gjorde många riktigt bra låtar och när man lyssnar på våra låtar idag förstår man inte hur vi lyckades att undvika att slå igenom. Vi var tajta och Get Ready To Leave, Go Now, Only At Night och Running Out Of Time håller än idag. Tjejerna slutade efter ett antal år och det sista gjorde vi i en studio i slutet på 80-talet med Monika Andersson. Då var vi riktigt på topp. Tyvärr så blev det slut på den egna musikkarriären där. Jag hade börjat driva skivaffär "Skivpuben" i Bollnäs och tiden att spela fanns inte längre. Jag ordnade bussresor till konserter i Stockholm. Jag gjorde stora rockgalor som Decemberfestivalen i Bollnäs Ishall och i Gavlerinken. Senare jobbade jag som svensk manager, turnéledare och arrangör för norska bandet Return. Detta gjorde jag i början av 90-talet. Jag körde över 40 spelningar i Sverige med Return och de drog tusentals personer till sina konserter. Return har idag sålt nästan 1 miljon skivor. Jag kommer att åter engagera Return för spelningar på mitt hotell i Överkalix.

Styrkan kring de band som jag har varit med i är att vi alltid gjort många bra melodiösa egna låtar. Vi har även spelat in mycket av vårt material i studio. Känns fortfarande som jag kommer att göra nyinspelningar av flera av våra låtar. Jag tror på det vi har gjort och kommer att förverkliga mina ungdomsdrömmar!

Micke Broberg 16 november 2003
VD Grand Arctic Hotel Överkalix